Det finns med största sannolikhet ingen individ som i högre grad har präglat den nutida Satanismen än Anton Szandor LaVey (1930-1997). Hans första publicerade verk, The Satanic Bible (1969; "Den Sataniska Bibeln"), kom också att bli det mest inflytelserika. Aldrig tidigare hade Satanismen nedskrivits och presenterats som ett sammanhängande system. I dess komplement, The Satanic Rituals (1972; "De Sataniska Ritualerna"), presenterar LaVey ett antal mycket kraftfulla psykodramatiska ritualer. Här för första gången för den svenska läsarkretsen samlade i en och samma volym under namnet Den Sataniska Skrift.

Myter, makabra riter, litterära sagor, sexorgier, perversioner, "svart" magi, teologiska idéer, romantisk poesi, ockulta traditioner och mycket annat har genom historien fått representera "satanism". Men detta har skett utan att en klart definierad ideologi egentligen funnits. Många har anklagats för Satanism - eller dess kulturella motsvarighet - få eller inga av dessa har velat bekänna sig till den. Paradexemplet borde vara Aleister Crowley (1875-1947), som trots alla påståenden om motsatsen och trots sin inverkan på nutida Satanistiska idéer, uttryckligen tog avstånd från Satanism och de "svarta bröderna" på den vänstra handens väg (åtminstone officiellt och i begreppens mera traditionella betydelser).

En viss typ av Satanism kan ha förekommit i den traditionella häxkonsten, såsom den kommer till uttryck i teologiska traktat och rättsligt processmaterial. Men i många fall får man nog tro att det var den kristna kyrkan själv som uppfann historier om djävulsdyrkan, som man sedan använde för att kunna anklaga och förfölja oliktänkande. Satanism som en slags uttrycksform har existerat sedan långt tillbaka - Satanism som uttalad livsåskådning, eller en "religion" om man så vill, etablerades främst genom Anton LaVey. Men tendenser till systematisering har givetvis förekommit tidigare.

Den för många okända ryskfödda Maria de Naglowska (1883-1936) bildade i 1930-talets Paris en magisk grupp som ägnade sig åt en viss typ av Satanisk sexmagi. Hon härstammade från den ryska aristokratin, och påstås i någon mån ha stått i kontakt med Rasputin, vars sexuella mystik och utsvävningar möjligen kan ha påverkat hennes eget unika system. Och den polske författaren Stanislaw Przybyszewski (1868-1927), som vistades i de bohemiska kretsarna i Berlin vid 1800-talets slut, framlade i skriften Synagoge Satans (1897 "Satans Synagoga") ansatser till en slags Satanistisk religion. Ingen av dem kan dock sägas ha strukturerat Satanismen till en sammanhängande åskådning, teori och praktik på samma nivå som LaVey.

The Satanic Bible fungerar inte sällan som en slags doktrinär språngbräda för många personer, även om en majoritet av dessa inte kallar sig Satanister eller är formella medlemmar av Church of Satan. Och för ett icke ringa antal människor har skriften nästan fått rollen av en slags "lagbok", oavsett om detta varit LaVeys ursprungliga syfte eller inte. Själva det fundamentalt individualistiska grundbudskapet borde rationellt sett göra saken problematisk, men effekten på det Satanistiska fältet talar ett annat språk. Parallellen till exempelvis den kristna bibeln gäller annars i stort sett enbart namnet.

Genom denna "nyutgåva" hoppas vi kunna belysa LaVey och hans ideologis faktiska styrka, samtidigt som vi inte förnekar att de, liksom andra ideologer och ideologier, har en del brister. Ett huvudargument som brukar riktas mot The Satanic Bible är att den är sammansatt av idéer från andra tänkare såsom bland annat Aleister Crowley, Friedrich Nietzsche och Ayn Rand. Men i vilken utsträckning är "läror" verkligen genuint "skapade" och unika? Beakta de idéutbyten och korsbefruktningar som exempelvis den religionshistoriska disciplinen kunnat påvisa inom principiellt varje religiöst system.

Anton LaVeys främsta bidrag till vår kultur, till ockultismens historia och till den vänstra handens väg, är hans otvetydiga evokation av själva bilden av den judisk-kristne Satan som ett föremål för vördnad och inspiration. Men man bör vara försiktig med att läsa Den Sataniska Skrift alltför ytligt. Bakom det ofta hånfullt ironiska språket och det ibland särpräglat amerikanska uttryckssättet, döljer sig inte sällan verkligt sofistikerade idéer.