© AV CARL ABRAHAMSSON / FOTO NICK BOUGAS

I DESSA BISTRA TIDER av hets mot oliktänkande, kan det vara på sin plats att reda ut vad "satanism" egentligen är. Definitioner av mer eller mindre nogräknad art kastas vilt omkring i media av sensationslystna journalister som sväljer utan att tugga. Dessa definitioner (ni vet vad jag menar: "Ritualmord", "Sexbrott" , "Barnarov" o.s.v.; samma gamla drapor om och om igen!) leder till fortsatt okunskap hos läsaren.
Filosofin att människan ska vara egensinnig, kreativ, stark, naturlig och framåtsträvande har varit alla slavreligioners främsta fiende, och smutskastning har i alla tider varit det enda pseudo-substantiella motståndet mot de som förespråkat denna filosofi.
Myter om sexuella övergrepp på barn och vuxna, rituella mord i hokus-pokus-kontexter, och allsköns diffusa antydningar om ett perverterat leverne har blivit legio, och detta naturligtvis därför att få vågat, eller kunnat, definiera exakt vad satanism är.
Vi börjar med att vrida det historiska uret framåt/tillbaka till 1966 för att hitta just en sådan definition. En definition som kom att uppröra en hel religiös värld, och som har kommit att påverka, direkt såväl som indirekt, miljontals människor över hela världen.

GENESIS: 666

Den 30:e april 1966 förkunnade en amerikan vid namn Anton LaVey i San Francisco "The Church Of Satan" öppnad, och såg till att registrera den som ett religiöst samfund - ett av tusentals i USA.
Attityden var storslagen, extremt extrovert och anpassad för att väcka uppmärksamhet varhelst det gick. Och uppmärksamhet fick del LaVey och hans medhjälpare under dessa tidiga dagar...
Förstasidor, TV-reportage, talk-shows, filmer, veckotidningsomslag, radio, föredrag, offentliga ritualer, offentliga begravningar och bröllop, en explosion av nyfikna medlemsansökningar, och, får man förmoda, ett rejält tillskott i den LaVeyanska ekonomin...
Tankarna som presenterades var en slags hedonistiskt orienterad syntes av Aleister Crowley och Friedrich Nietzsche. Där Crowley bara ett halvsekel tidigare förkunnat "Gör vad du vill, skall vara hela lagen" och hävdat att Horus tidsålder nu var här, slog LaVey till med att tidsåldern var Satans och att människan måste sträva efter att tillfredsställa sina jordiska begär och drifter för att må bra och kunna utvecklas. Nietzsches övermänniska och hans tankar om Guds död och om Kampen och Viljan fanns, och finns, också med som ytterst centrala begrepp/riktningar.
Tankarna må alltså inte varit helt nya, men LaVey formulerade om dem och presenterade dem i ett språk som kom att provocera gemene man och prästerskapet i USA. Här byttes ärkeänglarna ut mot Satan, Lucifer, Belial och Leviathan, men satanistkyrkans ritualer motsvarade inte direkt den kristna kyrkans

"Satan är en symbol, ingenting annat. Satan står för vår kärlek till det världsliga och vår förkastelse av den bleka, odugliga bilden av Kristus på korset."
(Dr. Anton Szandor LaVey, Washinton Post, 1986)

symboliska "kannibalism" (ätandet av Jesus kött och drickandet av hans blod i nattvarden) utan var snarare en hyllning till människans sexualitet, hennes biologiska drifter och hennes egoistiska begär. Allt var öppet och allt var tillgängligt i och med utgivningen av LaVeys The Satanic Bible 1969. Medlemsantalet ökade dramatiskt och behovet av administration tilltog i samma takt. Kyrkan som startats för att vara något av en anti-kyrka blev på så sätt en kyrka igen...

"ANTON LAVEY'S TOPLESS WITCHES' REVIEW"

Skaparen av allt detta rabalder i det annars så mjuka och trögflytande Kalifornien föddes 1930, och kom till insikt om ockultismens dragningskraft under sina tonår. Han reste under dessa år runt med en cirkus som musiker och lejontämjare bl.a., och kunde på nära håll studera människans "sanna" natur, t.ex. i det att männen som besökte cirkusen dreglade över de lättklädda varieteflickorna på lördagskvällen, för att sedan, på söndagsmorgonen, lyssna till predikanternas moraliserande.
Denna typ av hyckleri gav LaVey de första idéerna om att det borde finnas en "religion" baserad på en positiv attityd gentemot människans naturliga drifter. En filosofi rotad i världslig njutning och tillfredsställelse, och inte i ett förkastande och skam och synd och skuld och...
Han arbetade vidare som musiker under 50-talet, och kombinerade musicerandet med seriösa studier av olika skolor inom ockultismens breda och färgstarka spektrum. Mycket förkastades dock av den nu allt mer självsäkra LaVey, som insåg att det mesta som erbjöds var dunkelt för dunkelhetens egen skull. De mest genomträngande tankarna var dock alltid desamma, oavsett om han studerade voodoo, västerländsk ceremoniell magi, runor och nordisk mytologi, gnosticism, Thelema eller andra magiskt rotade kulturer och filosofien. Nämligen de att individen måste söka sin egen väg, och lämna slavmentaliteten i ett "religiöst" samfund/samhälle...
Sann magisk initiation sker nämligen alltid på ett inre plan, framkallat av kandidaten själv, och man kan inte göra framsteg som ockultist genom att "lyda" en överordnad. LaVey tog till vara de bitar från de områden han studerade rent pragmatiskt och vävde samman allt till en magisk "skola". Denna skolas idéer, ritualer och bakgrunden publicerades i The Satanic Bible (1969) och i The Satanic Rituals (1972), och vi ska gå in på dessa lite närmare i del två i denna artikelserie i ett senare nummer av Pentagram. Men först blir det något helt annat...

WELCOME TO THE HOTEL CALIFORNIA

För att försörja sig och sin familj hjälpte LaVey San Francisco-polisen med vad de kallar "Repeater 8oo"-samtal, vilket var benämningen på de samtal polisen normalt inte klarar av att ens tänka på. D.v.s. folk som klagar på spöken, UFO:n, underliga och övernaturliga fenomen o.s.v. I denna miljö stortrivdes denne storvuxne herre, som nu redan på 5o-talet började få rykte om sig att vara San Franciscos främste "svartmagiker".
Familjen flyttade in i ett gammalt viktorianska hus, ett färgstarkt, arkitektonisk praktexempel. Till grannarnas förvåning och förfäran lät emellertid LaVey måla hela huset svart och lila...
Huset hade tidigare under seklet använts av en Madame vid namn "Mammy Pleasant" till bordellverksamhet, och detta attraherade LaVey ytterligare. Fullt av lönngångar, hemliga dörrar och skrymslen, och, framförallt, en genuint dekadent atmosfär!
Hans rykte i staden spreds allt mer, och det tog inte lång tid innan han och ett antal nära vänner började utveckla en orden som i början kallades "Order of the Trapezoid".
LaVey ordnade kurser för blivande häxor och magiker, och i huset hade man diskussionsaftnar och föredrag och man utförde både gamla och nygjorda ceremonier och ritualer. Man utvecklade dessutom egna termer och definitioner och byggde sålunda upp en unik energi. Denna energi, och de människor som var inblandade på dessa tidiga stadier, ledde fram till det som 1966 blev The Church of Satan.

"ATT SYNAS ELLER INTE SYNAS, DET ÄR FRÅGAN..."

Under kyrkans 27-åriga historia har en stor mängd människor passerat genom filosofin och LaVeys sällskap. Efter sin tid som musiker på sleaze-barer i Los Angeles (där han bl.a. lärde känna en ung Marilyn Monroe. De hade en kort affär tillsammans av sexuell karaktär, strax innan Marilyn upptäcktes och hennes karriär som skådespelerska tog fart.), och genom sitt till denna dag brinnande filmintresse, har kontakten med Hollywood och dess mer eccentriska individer varit mycket god.
Listan av kända medlemmar är lång, mycket lång, och de mest välkända är förmodligen Jayne Mansfield, Sammy Davis Jr. och John Travolta. Men även människor ur andra sfärer attraherades, och attraheras, av den karismatiske magikern och hans kyrka av viljecentrerad libertinism.
Den kände amerikanske underground-filmaren, och tillika författare till de bästsäljande Hollywood Babylon-böckerna, Kenneth Anger, hade känt LaVey sedan länge, och hjälpte honom utveckla ritualerna och ceremonierna. Detta genom Angers ovanligt goda insikt i Crowleys filosofi, "Thelema", samt hans stora samling av unikt Crowley-material. Även den amerikanske antropologen och shamanen Michael Harner (mest känd för den moderna klassikern i ämnet, Way of the Shaman; sv Shamanens väg) var ofta gäst i residenset. Liksom danska kungligheter, företagsledare, och författare som Clark Ashton Smith, August Derleth (H.P. Lovecrafts mångåriga vän, och förläggare under dennes sista år), och Forrest J. Ackerman (som skapade den legendariska Famous Monsters of Filmland-tidskriften. En av LaVeys favorittidningar för övrigt, inte helt oväntat…).
Få var dock seriöst intresserade av filosofin och de magiska aspekterna av Church of Satan, men LaVey välkomnade även de lite mer perifera karaktärerna under slutet av 6o-talet och början av 7o-talet. Det blev helt enkelt lite av något fashionabelt för "the jet set" att känna LaVey, och ingen uppskattade detta mer än centralfiguren själv.
Några som uppvaktade LaVey flitigt under en period var The Eagles, västkustrockens guldgossar nummer ett (näst Beach Boys förstås ... ). Deras största hit, och för övrigt en av de största hitsen någonsin i pophistorien, Hotel California, handlar om LaVey och hans "Black House". Lyssna på texten, så förstår ni direkt. Och titta på omslaget (LP-omslaget är naturligtvis att föredra i denna situation), så ser ni LaVey vaka över hotell-lobbyn där The Eagles med vänner står och hänger... Tänk om alla de som köpte denna mega-hit På 70-talet vetat om vem denna kuf var, och vad låten egentligen handlar om...

KATHARSIS GENOM INTROVERSION...

Under 7o-talet skedde dock en del viktiga förändringar med kyrkan. 6o-talets glada dagar var nu över, och LaVey började frukta för sin och sin familjs säkerhet i större skala i takt med att hoten mot kyrkan och hans person ökade. Likaså blev det dags att ägna sig mer åt administration och praktiskt arbete än åt att

"En avgörande faktor med vilken man kan skilja ut en övermänniska från hans alldagliga motpart är hans egna isolering - den grad av vilken han naturligt tar avstod från massmedias impulser och stimulans. Du kan inte vara en elitist, en magiker och ändå vara delaktig i systemet."
(Dr. LaVey i Secret Life Of A Satanist, 1990)

ödsla tid på diverse mediaspektakel och irrelevanta "egotrippar".
Och interna stridigheter blev det också, precis som i alla klassiska magiska sällskap. LaVeys andreman, Michael Aquino, en högt uppsatt underrättelseofficer i den amerikanska armén, lämnade kyrkan med ett antal administrativt involverade medlemmar, och diverse tvister uppstod och behandlades i bl.a. satanisternas medlemsblad, The Cloven Hoof.
LaVey kallade det hela en "storm i ett vattenglas" och rackade ner på Aquino för att denne var på tok för intellektuell och verklighetsfrånvänd. Och kritiken gentemot LaVey från Aquinos håll var densamma: LaVey var ingen riktig magiker, utan bara en intellektuell och girig charlatan... Aquino gick sedan vidare till att skapa sin egen orden, "The Temple Of Set", och bitterheten dessa båda gamla herrar emellan har egentligen aldrig lagt sig.

"I BEGYNNELSEN VAR ORDET..."

Dr. LaVey, som han nu börjat kalla sig (doktor i satanisk teologi, om nu någon skulle undra ... ), koncentrerade sig på att göra sin skapelse mer fast i formen; på att skriva och därmed utveckla den satanistiska filosofin. Efter The Satanic Bible kom The Satanic Rituals 1972, och på detta följde The Complete Witch (återutgavs 1989 under titeln The Satanic Witch), samt en mängd artiklar för The Cloven Hoof och andra typer av forum för likasinnade.
Och han utvecklade sitt samarbete med Hollywood och agerade konsult då det var ockulta produktioner i görningen. Han har också spelat med i ett otal filmer, varav de mest kända är Polanskis Rosemary’s Baby (där han spelar djävulen som impregnerar Mia Farrow) och Bob Fuests The Devil’s Rain, i vilken för övrigt kommande Church Of Satan-medlemmen John Travolta gjorde sin debut.
Trots att kyrkans offentliga och provokativa profil mot slutet av 7o-talet blivit betydligt mer nedtonad, hindrade inte detta ockultister i alla åldrar från att kontakta högkvarteret i San Francisco. En man vid namn Martin Lamers öppnade t.o.m. en filial i Amsterdam och representationsnätet i övrigt vidgades i USA, i Europa och i de flesta andra civiliserade hörn av världen. Så LaVeys fokuserande på skrivandet "lönade" sig rent stabilitetsmässigt, och så har det fortsatt fram till denna dag.
Intresset för The Church of Satan tycks idag vara större än någonsin. Detta troligtvis mycket tack vare nya medlemstidningen The Black Flame och de böcker som dykt upp de senaste åren (The Church of Satan av Blanche Barton, LaVeys sekreterare, The Secret Life Of A Satanist, LaVeys biografi, även denna av Barton och The Devil’s Notebook, en antologi av gamla Cloven Hoof-texter.).

SLUTET? NEJ, SNARARE BÖRJAN...

Från att ha anklagats för charlataneri i många "ockulta" kretsar, är det uppenbart att respekten för LaVey och hans idéer ökat avsevärt de senaste åren. Detta kan bero på många saker, men jag tror främst att det är hans konsekventa strategi och handlande som fått folk att förstå att det är allvar och inte bara lättköpta inkomster från godtrogna "anhängare" det handlar om. Detta är på tok för simpel kritik, som LaVey också ofta avfärdat med ett "javisst... So what?"
Satanism har kommit att förknippas som synonymt med LaVey och hans kyrka, det går inte att rucka på. Definitionen är alltför klar och tydlig i LaVeys person och i hans arbete. Och detta är ju definitivt ett plus för hans anhängare och för satanismen som "rörelse" (hur paradoxalt detta än kan låta - "organiserade individualister" o.s.v .. ), som istället för att backa då det börjar osa hett i mediala kvasidebatter, kan stöta emot med en intelligent presentation av de idéer som enligt skrivaren av dessa rader passar betydligt bättre in i dessa tider än ett 2000-årigt dokument från medelhavsområdet.
Kanhända har LaVey rätt i sitt påstående att den sataniska tidsåldern är kommen. Vad nu detta än betyder rent konkret återstår att se och tolka, men när nya riktningar och utvecklingar kommer att kläs i esoteriska/magiska termer, så kommer Anton LaVey definitivt att nämnas bland andra 1900-talspionjärer såsom Aleister Crowley och Austin Osman Spare.