Av Archon Faust, Svenska Satanistkyrkan © 1999

Nyligen har man i diverse medier rapporterat om gravskändning och djuroffer, som förekommit i Trollhättan. Dessa patetiska illdåd misstänks av polis och allmänhet ha utförts av "satanister". Men vad är egentligen en "satanist"? Är han/hon en ondskefull djävulsdyrkare, som offrar både spädbarn och djur till Satan? Eller är sanningen kanske inte så enkel som många tycks föredra?

Satanismen utnyttjas ofta i massmediala och religiösa syften. En aldrig sinande ström av skräckfilmer, journalister och inte minst kristna författare porträtterar den med de mest fruktansvärda attribut. Man drar gärna av dessa inte sällan fullkomligt makabra slutsatser: 1) Satanister är psykiskt sjuka, perversa individer, som njuter av att mörda försvarslösa spädbarn och djur 2) Kyrkan och de människor som "bortrövats" till, men överlevt "sataniska ceremonier", avslöjar med hjälp av sina kunskaper och insikter, sanningen om dessa fasansfulla grupperingars karaktär och utbredning. Generellt sett är slutsatserna grovt felaktiga! Därför är det nödvändigt att belysa några viktiga punkter i debatten kring modern satanism. Både i historia och nutid är det till stor del kristendomens (och numera också sensationslystna journalisters) version av det hela, som dominerar våra bedömningar. Satanismen är emellertid betydligt mer komplex än vad merparten av befintliga undersökningar ger sken av. Orsaken till denna kunskapslucka - jag skulle faktiskt vilja definiera det så - kan till stor del förklaras med att information om vad satanismen och dess riter egentligen innebär, inte alls intresserar allmänheten. Man vill gärna hålla fast vid "självklara" trosuppfattningar och idéer. Följaktligen betraktas ovan nämnda premisser ofta som absoluta sanningar. Följdfrågan är emellertid hur många som verkligen bemödat sig med att objektivt granska fenomenet de tror sig ha en så klar bild av. Relativt få, är det troligaste svaret. Och även om någon beslutat sig för att undersöka saken närmare måste denne förmodat vetgirige individ konfronteras med en mängd synnerligen tvivelaktigt informations-material.

Att satanismens givna motståndare allena skulle vara ansvariga för det enkelriktade perspektivet är dock inte riktigt. Den får nämligen inte sällan fungera som kanal för revolutionära tonåringars provokativa upptåg och dyl. I vissa fall kan detta urarta till kaotisk brottslighet och en därigenom ensidig bild av det hela. Många av satanismens mest högljudda och kontroversiella förespråkare vet, liksom deras kristna motsvarigheter, inte mycket om dess ursprung, historia och nutida innebörd. Samtidigt får man konstatera att valet av provokationsmetod inte är helt inkompetent. Det fungerade med ofantlig effektivitet under medeltiden och alltjämt kan man, kanske med något mindre slagkraft, både chockera och skrämma genom att liera sig med djävulen. Och vem kan förresten bättre kanalisera rebelliska känslor än satan - världshistoriens mest kända upprorsmakare? Det är också ett faktum att psykiskt instabila individer kan attraheras av vissa av satanismens uppfattningar. Mord har begåtts, och begås fortfarande, i satans namn. Problemet är dock att detta knappast är begränsat till satanismen. Ett inte ringa antal sinnesförvirrade personer har avrättat oskyldiga på löpande band under övertygelsen att gud kommenderat dem att göra det. Jag tror inte att någon p.g.a. sådana tragiska företeelser skulle definiera samtliga kristna som psykotiska mördare.

Tyvärr tenderar man att låta satanismens anhängare sortera under denna kategori. Man måste vidare förstå att satanismen, i likhet med mycket annat, inte är något enhetligt fenomen. Den har inte ens en gemensam lärodoktrin, även om vissa kanske vill hävda detta. Nutida satanister debatterar t.ex. våldsamt kring frågan om den är en religion eller inte. Många av dem skulle med största sannolikhet framhålla det sistnämnda. Ofta definieras modern satanism som en livsstil eller livsfilosofi.

Detta föranleder oss att fråga vad satanism egentligen är. Det torde kräva en tegelstenstjock avhandling enbart för att svara på detta, men några grundförutsättningar bör ändå diskuteras. Det viktigaste är kanske skillnaden mellan traditionell och modern satanism. I dag gör man inte sällan en distinktion mellan djävulsdyrkan och satanism. Den förstnämnda termen betecknar då individer, som sätter djävulen på guds plats och dyrkar honom som sin frälsare. Detta var generellt den förhärskande tolkningen under exempelvis medeltiden och måste helt förstås mot bakgrund av kristendomen. Numera är denna form av satanism relativt sällsynt. Moderna satanister avfärdar ofta djävulsdyrkare som enkelriktade och okunniga med argumentet att de accepterat kristendomens tolkning av satan.

Den moderna satanismen grundades 1966 av Anton Szandor LaVey. Då invigde han sin legendariska satanskyrka; Church of Satan. Här betraktas satan som en symbol, inte en personlig, övernaturlig makt.Satan symboliserar värden som t.ex. kristendomen genom tiderna definierat som "synd". Sådana värden är t.ex. hämndbegär, materiell vinningslystnad, sexuell njutningslystnad, elittänkande och egoism. LaVey, som avled i oktober 1997, menar i sin banbrytande skrift 'Den Sataniska Bibeln' att hängivelsen är satanistens yttersta princip. Med detta avses hängivelse åt all njutning och framgång som livet har att erbjuda. Det hela tolkas ur ett individualistiskt perspektiv, d.v.s. att individen ställs i centrum och uppmuntras att sätta sig själv i första rummet. Detta, menar LaVey, är en naturlig drift hos varje människa, som kan och bör följas även om andra vill avfärda den som "ondska". Många har liknat LaVeys koncept vid filosofen Friedrich Nietzches övermänniskoideal. Den svenske författaren Håkan Arlebrand, som har skrivit en av de få svenska böckerna om magi och ockultism menar: "Viktigare än tillbedjan av satan är en radikal hedonistisk och nihilistisk socialdarwinism med fascistoida övertoner. Denna livshållning ger utövarna fritt spelrum att förverkliga egots ambitioner och lustar". Även om Arlebrand kanske uttrycker det hela på ett något vinklat sätt (han är själv kristen) inringar detta till stor del LaVeys ideologi. I den moderna satanismen är människan alltså den högsta guden och köttet, inte själen, den högsta religiösa principen. Satan är i detta sammanhang inte en gud eller någon annan direkt övernaturlig makt, utan naturens amoraliska balansfaktor; en kraft som obevekligt leder till den starkes triumf över den svage. Man kan fråga sig hur magi och dylikt motiveras där inga reellt övernaturliga principer existerar. Moderna satanister talar visserligen ibland om satan som ett slags opersonlig kraft som flödar genom tillvaron. Emellertid menade LaVey att människan själv besitter vissa paranormala förmågor.

Dessa kan frigöras genom ritualer och ceremonier, varigenom hon kan manipulera sin tillvaro på magiskt vis. Därför har riterna synnerligen viktiga funktioner. Ritualer definieras dessutom av LaVey som psykodramer. Genom att människan stiger in i en magisk miljö (t.ex. ett tempel), där hon genom ritualiserat och rent känslomässigt beteende låter sina emotioner flöda fritt, kan hennes omedvetna impulser frigöras från alla påtvingade begränsningar.

Det mest omdiskuterade och kontroversiella i diverse sataniska ritualer är tveklöst offret. Enligt en mängd utsagor offras ett odöpt spädbarn, en kvinnlig oskuld, ett djur etc. vid t.ex. den Svarta Mässans höjdpunkt. Detta skulle således bygga på två skilda teorier: 1) Energin som lösgörs då offerblodet utgjuts bidrar till ritens framgång, antingen genom dess egen inneboende kraft eller att offret fallit någon övernaturlig makt i smaken och 2) Att satan, som påstås vara ondskans personifikation, tillfredsställs genom det mest fruktansvärda av offer; spädbarnsmordet (då barnet är den oskyldigaste och renaste av varelser).

Samtliga av dessa förutsättningar betraktas numera som felaktiga. Det är korrekt att barn har slaktats i djävulsmässor under vissa tidsperioder och omständigheter. Då accepterade man med största sannolikhet ovan nämnda teorier. Dylika offer sker säkert också fortfarande, då sataniska läror och riter kan tillämpas av vem som helst - t.ex. psykiskt sjuka individer - i vilket syfte som helst (detta är väl snarast ett problem för alla grupperingar, oavsett ideologi). Att offer över huvud taget skulle vara en nödvändig ingrediens i sataniska ceremonier är dock en feltolkning. Det måste tydligt understrykas, att exempelvis spädbarns- eller djuroffret inte tjänar något som helst specifikt syfte i sataniska ritualer. Religiöst motiverade "experter" på sataniska ceremonier och sensationslystna journalister utnyttjar det ofta som uppviglingspropaganda, men dess position i modern satanism har i dag mer karaktären av historisk kuriosa. Det eftertraktade magiska energiutflödet kan effektivare uppnås via t.ex. sexuell orgasm, otyglad vrede och/eller stark skräck etc. Detsamma gäller gravskändningen. I de flesta fall praktiseras dessa illdåd av socialt och psykiskt störda ungdomar, för vilka djävulsdyrkan blivit ett uttryckssätt. Ofta vet de inget om satanismens verkliga ursprung, historia och komplexitet (detta gäller tyvärr också allmänhet, polis, massmedier och kyrka). När andra betecknar dem som, eller de själva kallar sig, "satanister", sker en urskillningslös generalisering; man "drar alla över en kam". Sinnesförvirrade djävulsdyrkare vore mer korrekt. Om en sådan distinktion accepterades av alla skulle inte verkliga satanister - oavsett om man håller med om deras ideologi eller inte - anklagas för vansinnesdåd som de egentligen inte har något att göra med. Det är hög tid att göra slut på de orättvisa kränkningar, vilka man som satanist tvingas utstå, p.g.a. aningslösa och vinklade reportage.