WWW.BELIAL.ORG

Vem är egentligen Satan och hur skapades han?
Människa, ett odjur, en ande eller Gud?
Många har frågat dessa frågor, och så många har fått höra lögner!

Namnet "Satan" är ett hebreiskt ord och betyder "åklagare", till vardags kom det därtill att betyda "motpart" eller "motståndare". I sentida tidsräkning kan man också utolka det som "fiende".
Satans andra välkända namn, Djävulen, uppstod när de hebreiska skrifterna (G.T.) översattes till grekiska ungefär tvåhundra år före kristus och långt senare till latin. Det svenska ordet "djävul" kommer från latinets "diabolus" som är en förvrängning av det grekiska "dia'bolos", och betyder "förtalare" eller i verbform "anklaga", "opponera" samt "sätta sig emot". Synonymerna "Satan" och "Diabolus" användes också i pluralis av medeltida kristna teologer för att beteckna så kallade hedningar och diverse avgudadyrkare (Satanis, Satanister). Denna rubricering av "onda" människor användes även i en modern språkform av matteusevangeliet (16:23).

För att finna rötterna till vår västerländska bild av Satan, får vi börja med att slå upp en av de äldst daterade böckerna i den "heliga" Bibeln, Jobs bok, kapitel 1:6 (det här börja låta som en dammig söndagspredikan). Det heter så här:

Men nu hände sig en dag att Guds änglar kom och trädde fram inför Herren, och Åklagaren kom också med bland dem. Då frågade Herren Åklagaren: "Varifrån kommer du?" Åklagaren svarade Herren och sade: "Från en vandring utöver jorden och från en färd omkring på den." Då sade Herren till Åklagaren: "Har du gett akt på min tjänare Job? Ty på jorden finns inte hans like i oförvitlighet och redlighet, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda." Åklagaren svarade Herren och sade: "Är det då för ingenting som Job fruktar Gud. Du har ju på allt sätt beskyddat honom och hans hus och allt vad han äger, du har välsignat hans händers verk, och hans boskapshjordar har utbrett sig i landet. Men räck ut din hand och rör vid allt detta som han äger. Förvisso skall han då mitt i ansiktet tala kränkande ord mot dig."

I denna poesibok, som sannolikt är inspirerad av urgamla amsagor, ses faktiskt Satan (Åklagaren) eller Iblis i muslimsk mytologi, som en lakej och budbärare åt Gud. Hans uppgifter var att pröva människorna och ställa stackars "syndare" inför den himmelska domstolen. Olika händelser kom senare att förändra hans roll radikalt. Under fångenskapen i Egypten ca. 1605-1230 f.kr. i judendomens barndom, kom judarna i kontakt med egypternas gudar. En av dessa var Set [Se'tekh], en "grym" och mäktig gudomlighet som måste blidkas och dyrkas. Set var också en erotisk gud och brukade ibland kallas för Set-Han, fruktbarhetens gud. Förmodligen låg det nära tillhands att associera namnet med Satan, det hebreiska ordet för "motståndare". Satan ikläds Sets skrud och blev Guds motståndare och den perfekta Syndabocken för alla de plågor de fick genomleva under den långa fångenskapen.

I samband med de Babyloniska och Persiska väldenas inflytande ca. 700-340 f.kr. förstärktes tron på Satan ytterligare. De judiska lärda och skrift-författarna kom nu i kontakt med för deras del nya och främmande idéer, främst det dualistiska systemet, där en "god" och en "ond" makt är i ständig kamp. I Mazdaismen som perserna tog med sig från Ryssland är det A'hriman samt Ahurama'zda som är makterna personifierade och där den "onde" A'hriman och hans demoner skall besegras vid tidens slut. Denna lära är i sin tur nära besläktad med Hinduismen och Buddhismens "Yin" och "Yang", där två olika krafter måste vara i balans, men som också hela tiden kämpar mot varandra.
Efter denna dos med "nytänkande" börjar judarnas tro förändras kraftigt och delas upp med "gott" och "ont" på två olika skilda sidor. Satan blir utslängd ur himmeln och får samtidigt ytterligare ett nytt namn. Ett bibelställe, Jesaja 14:12, påstås bevisa hans fall från himmeln. Vid översättningen av detta till latin kopplades också Djävulen ihop med den romerska kunskapsguden, Lucifer [Lu´cifer], vars namn betyder ljusbäraren (Latin för morgonstjärna är lucifer). Den gamla Jesajas spådom om den irakiska kungens förestående död:

...Hur har du inte fallit från himmelen du strålande morgonstjärna! Hur har du inte blivit fälld till jorden, du folkens förgörare! Det var du som sade i ditt hjärta: "Jag vill stiga upp till himmelen, högt ovanför Guds stjärnor vill jag ställa min tron, jag vill sätta mig på gudaförsamlingens berg längst uppe i norr. Jag vill stiga upp över molnens höjder, göra mig lik den Högste..."

I Nya testamentet hittar vi också fragment av denna händelse:

Lukas 10:18, "Jag har sett Satan slungas ner från himmeln som en blixt."

Uppenbarelseboken 12:9, "Han som har kallats Djävul och Satan, han som förför hela världen, han har störtats ner på jorden och hans änglar med honom."

I berättelserna om Adam och Eva (Hawwá) som skrevs ned omkring år 70 e.kr. får vi äntligen redovisat om varför Djävulen blev utslängd. Så här gick det till enligt den gamla skriften:

Ärkeängeln Mikael ville att Djävulen skulle tillbe Adam eftersom människan var skapad till Guds avbild. Men Satan fann sig inte i den förudmjukelsen, eftersom han hade skapats före Adam ville han inte tillbe någon som var både yngre och sämre än han själv (Lucifer var enligt dåtidens tradition en av de första änglarna som Gud skapade). Micke varnade då Satan och säger: Tillber du inte Adam blir förmodligen Gud vred. Satan svarar att i så fall kommer han att placera sitt säte högre upp än stjärnorna på himmeln och bli lik den Högste själv. Då blir Gud Förbannad (!). Han bannlyser Satan och änglarna under honom och slungar ner dem mot jorden.

Kringliggande folks religioners gudomligheter fick ställa upp och bli Demoner och vissa blev till och med identifierade som Djävulen själv.
En var syriernas gud Baal, en väldig och inflytelserik fruktbarhetsgud vars namn förvanskades från Baal-Zebul (prinsarnas herre) till Baal-Zebub (Belsebub, flugornas herre). Många arkeologer och religions-forskare anser för övrigt att denna också var judarnas gud innan Jehova-eran [Jahve]. Men nu när judarna blev egocentrerade blev han Helvetets härskare, allt enligt ett judiskt manuskript från hundratalet f.kr.
Också romarnas Dionysos och grekernas Pan fick finna sig i att bli degraderade till Djävlar. Dionysos eller Ba'cchus som han också tilltalades härskade i underjorden. Pan var herdarnas och get-hjordarnas beskyddare, en lustfylld naturgud vilken brukade avbildas som hälften människa och hälften get.
Härifrån härstammar förmodligen satyr-bilden av Satan från 1000-talet och framåt, som en skuggig gestalt med bockhorn och taggig svans med eldgaffeln i högsta hugg medan han plågar oss i lågorna djupt inne i den brinnande underjorden.

Den sista definitiva utformningen av den osynliga Djävulen och hans demoniska änglaskara föddes i vånda, när ett stort antal kristna flydde ut i egyptens öknar under det tredje och fjärde århundradet efter kristus. Innan denna händelse hade den kristna demonläran varit relativt svag och ofullständig. Men nu fick en del av dessa "heliga" kättare hallucinogena syner, där Satan och hans anhängare plågade dem i den brännheta sterila öknen. En del av dem kunde tydligt se de "verkliga" demonerna och hur de såg ut.
Demonerna inordnades i hierarkiska system och som härskare över alla dessa nyblivna Demoner placerades ondskans Furste, känd som bl.a. Satan, Lucifer, Leviatan och Belial. De fallna änglarna som tidigare hade jobbat och slitit för Gud blir nu renodlade och fristående och de kristnas främsta Fiender. I senare skrifter, främst apokryfiska sådana sorteras Demonerna ytterligare och i vissa kabbalistiska skrifter har de behandlats mycket detaljerade.

Därmed hade ett rödögt svavelångande väsen med en massa fruktansvärda bundsförvanter skapats. Och den unga kristna kyrkan hade fått ett perfekt propaganda-material!

I nutid är väl egentligen tron på Satan för de allra flesta nyktra folk död. Mycket kanske tack vare forskningen och naturvetenskapens frammarsch, som har belyst många av de förut dunkla områdena. Ändå finns det fortfarande t.ex. fanatiska kristna, som tror på bilden av Satan som den eviga ondskan personifierad.

Men i slutronden existerar Satan faktiskt...

Inte som någon verklig person, men som en symbol för människans djuriska drifter och "egoistiska" sida. Och för många också som en symbol för de outforskade krafter som finns i naturen och långt ner i människans inre. Genom att använda Satan som ett verktyg kan man också generera och frigöra mycket av denna energi. Detta på grund av de kollektiva, medvetna och omedvetna associationerna av skräck, fruktansvärda Krafter, aktoritet etc. etc. som även den mest "upplyste" har nedärvt i ryggmärgen sedan hundratals år tillbaks.

Denna artikel är ett utdrag ur Anti-Krist Nr 1 (1-1998).